Hard fork

En hard fork är en förändring av en blockkedjas protokoll som inte är bakåtkompatibel. Block som är giltiga enligt de nya reglerna avvisas av noder som fortfarande kör den gamla mjukvaran. Om alla uppgraderar fortsätter nätverket helt enkelt under de nya reglerna. Om en betydande grupp vägrar splittras kedjan i två separata nätverk som delar samma historik fram till fork-blocket.

De flesta hard forks är planerade uppgraderingar. Ethereum har genomfört dem många gånger för att justera avgifter, lägga till funktioner och gå över till proof of stake. Ostridiga forks skiljer sig dock från omtvistade: år 2016, efter DAO-hacken, gjorde Ethereum en hard fork för att återställa stulna medel, och minoriteten som stannade kvar på ursprungskedjan blev Ethereum Classic. År 2017 ledde en konflikt om blockstorlek till att Bitcoin Cash bröt sig loss från Bitcoin. En soft fork, däremot, stramar åt reglerna på ett sätt som äldre noder fortfarande accepterar.

För innehavare kräver en planerad uppgradering oftast ingen åtgärd om dina coins ligger i en self-custody-plånbok, eftersom dina privata nycklar fungerar på den uppgraderade kedjan. Kryptobörser kan dock pausa insättningar och uttag kring själva forken. Vid en kedjesplittring får du vanligtvis mynt på båda kedjorna, men deras marknadsvärde och stöd från börser är inte garanterat, och tokens som utfärdats ovanpå kedjan kanske bara fungerar på den ena sidan.

Se upp för bedrägerier i samband med forks. Falska plånböcker och sajter ber ofta om din seed phrase under förevändning att hämta ut forrkade coins; ange den aldrig någon annanstans än i din egen plånbok. Vid en splittring bör du vänta tills replay protection har bekräftats innan du flyttar medel, så att en transaktion på den ena kedjan inte kan kopieras till den andra. Förlita dig på officiella meddelanden från kedjans core-utvecklare och din börs snarare än inlägg på sociala medier.