Deflationär token (Deflationary token)
Kort sagt En deflationär token är utformad så att utbudet minskar över tid, oftast genom att en del bränns vid varje transaktion eller via regelbundna återköp.
En deflationär token har regler som minskar dess totala utbud (total supply) över tid. Den vanligaste metoden är att bränna tokens: de skickas till en adress som ingen kontrollerar eller förstörs direkt via kontraktet, så att de aldrig mer kan cirkulera. Resonemanget är enkelt: om efterfrågan förblir densamma medan utbudet minskar, motsvarar varje kvarvarande token en större andel.
Det finns flera olika mekanismer. Vissa kontrakt bränner en fast procentsats vid varje överföring, exempelvis 1 % vid varje köp eller försäljning. Andra samlar in avgifter och gör periodiska återköp (buybacks) från marknaden för att bränna dem. Vissa nätverk bränner en del av de transaktionsavgifter användarna betalar, vilket kan få utbudet att krympa vid hög aktivitet och öka vid låg, så att deflationen styrs av nätverksanvändningen.
För holders är den viktigaste poängen att enbart burns inte skapar värde. En burn på 2 % i en token som ingen använder spelar knappast någon roll, och bränning vid transaktioner fungerar i praktiken som en skatt som fördyrar handeln. Kontrollera även vad 'bränd' faktiskt innebär: tokens som flyttats till en plånbok som teamet kontrollerar är inte brända, och att bränna tokens från en team-allokering som ändå aldrig skulle säljas förändrar i praktiken ingenting.
Läs kontraktet för att se om bränningsgraden är fast eller kan justeras av ägaren, och om en mint-funktion i smyg kan återställa det som bränts. Jämför den verkliga minskningen av utbudet med nytryckta tokens via staking rewards eller emissioner. På mindre tokens kombineras burn-avgifter ofta med andra avgifter, vilket gör att den totala kostnaden för att köpa och sälja kan bli betydligt högre än vad det först verkar.