Token burn (tokenbränning)
Kort sagt En token burn tar permanent bort tokens från cirkulationen, oftast genom att skicka dem till en adress ingen kan spendera från, vilket minskar utbudet.
En token burn innebär en permanent destruktion av tokens. När de väl har bränts kan de aldrig spenderas eller handlas igen, vilket innebär att det totala eller cirkulerande utbudet minskar. Projekt bränner tokens för att minska utbudet, visa att de inte tänker använda vissa reserver, eller som del av en kontinuerlig mekanism inbyggd i protokollet.
Det finns två vanliga metoder. Den ena är att skicka tokens till en dead address, exempelvis en nolladress eller en adress som slutar på dead med massor av nollor, till vilken ingen privat nyckel existerar. Den andra är att anropa en burn-funktion i tokenkontraktet, vilket raderar tokens och sänker det registrerade totala utbudet. Vissa protokoll bränner automatiskt: Ethereum har bränt en del av varje transaktionsavgift sedan EIP-1559-uppgraderingen 2021, och vissa tokens bränner en andel av varje överföring eller använder intäkter till buyback and burn. Att bränna LP-tokens är något annat: det låser en likviditetspool permanent snarare än att minska tokenens utbud.
För holders hjälper en burn bara om den faktiskt förändrar balansen mellan utbud och efterfrågan. Att bränna tokens som teamet redan satt på och aldrig planerat att sälja gör ytterst lite för det cirkulerande utbudet. Annonserade burns är dessutom ett populärt marknadsföringsknep, ibland tajmade för att driva upp hype medan insiders säljer.
Kontrollera burns i en block explorer i stället för att lita blint på tillkännagivanden. Bekräfta att tokens faktiskt skickades till en dead address eller förstördes via en burn-funktion, och undersök om de kom från det cirkulerande utbudet eller från en teamreserv. Se upp för kontrakt med mint-funktioner; en burn betyder inte mycket om ägaren fritt kan skapa nya tokens när som helst.